Jämställdhet i praktiken…

Ganska ofta har jag kallat mig för feminist och ansett mig stå för absolut jämställdhet mellan könen men inte nödvändigtvis individer. Vi är nämligen alla olika och det samhälle där alla ska vara lika och krävas på samma förmågor så överlever troligtvis ingen en längre tid.

Nu på senaste tiden så känner jag att ordet ”feminist” smakar allt mer illa i min mun.

Dels beror det på att man valt en benämning för arbetet och synen på en relativ könsneutralitet som i sig är genusladdat.
Men det beror än mer på att ordet är kidnappat av, tidvis rabiata, individer och element i samhället.

För den absoluta massan individer i Sverige är detta med jämlikhet helt enkelt sunt förnuft och ingen egentlig stridsfråga.
Men för en minoritet så är detta inte bara en stridsfråga utan en krigsfråga.
De har ofta tappat kontakten med verkligheten och ibland även det som vi andra kallar för sunt förnuft.

Kanske får jag kalla mig för jämställdhetshumanist istället?!

Igår träffade jag vår nya förskolechef…

Hon verkade vara en trevlig och jordnära individ även om jag naturligtvis skruvade lite på mig när hon kastade bort ett par välsignelser på mig. De hade nog gjort bättre nytta någon annanstans och vid närmare eftertanke så kanske hon med andra ord inte var helt ”jordnära”… ja ja vi är alla olika!

Vad jag dock reflekterade på var just det här med jämställdhet.
På den avdelning där min yngsta dotter går var det:

6 mammor kom utan respektive
3 mammor kom med män
3 pappor kom med sina kvinnor
0 pappor kom utan respektive
3 fröknar
1 kvinnlig förskoleklasspedagog
1 kvinnlig förskolechef
Summa: [oooooooooooooo][xxx].

Det var med andra ord över 80% kvinnor.
Det är inte jämställdhet!

Var det bara att männen inte hann, kunde eller prioriterade annorlunda?
Är det samma sak som när männen bestämmer vilket hus, husdjur, soffa, bil eller filmjölk man ska köpa?
Njae… beslut om hur förskolemöten prioriteras och bemannas sker nog av båda parterna.
Ingen part kan sedan ställa sig bredvid och peka finger och säga ”det var han som inte ville”.
Det handlar om prioriteringar av sina strider och sunt förnuft.

Jag är rädd för att att minst en mamma tyckte det var väldigt praktiskt att ”slippa” ha med sin respektive där.
Och där är början till ojämlikhet och samtidigt det synsätt som oavsett kön tvingar fram det.

Rå-feminismen drar detta till absurdum.
Man står på muren och kräver skrikandes jämlikhet samtidigt som man tydligt pekar ut ett kön som primärt vållande.
Är det någon annan än jag som ser den mörka ironin i detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s