Jag har en ganska lång historia kopplat till bilhobby och motorcyklar.
Det ärvde jag kanske lite från min pappa och det hjälpte ju inte att jag hade möjlighet att köra lite motorcross på min fina Suzuki RM80 redan på 70-talet. Detta följdes av körkort för lätt MC vid 16-årsåldern (uppkörning en kall Luciadag 1983) så jag kunde susa omkring på min Yamaha RD125LC.
Har faktiskt en hel del fina minnen från dessa tidigare fordon.
Allt från spektakulära krascher och att köra ikapp med min pappas Norton 850 Commando (samt kombinationer av dessa) samt äventyrliga tripper i Sverige som MC-buren 16-åring.
Faktum är att just det här med motorcyklar är något som varit ett konstant intresse även om det kanske inte varit en hobby hela tiden.
Lite värre minne har jag av den Yamaha X400SECA som jag körde i några år.
Den var inte kul effektmässigt, väghållning, estetiskt eller något alls faktiskt.
Den efterföljande XJ600 från 84:a var klart bättre och radfyran var riktigt pigg men bromsar och väghållning var från just 80-talet.
Fast mot slutet var den riktigt ruggig.
För ett par år sedan så insåg jag det här med att man blir äldre (50-årskris?) och köpte då en lite mer modern brukshoj i form av en Kawasaki ER-6n. Dessa ER6:or är riktigt bra maskiner som inte kostar så mycket i inköp eller drift (den är ju nu ersatt med Z650 som är minst en lika bra motorcykel).
Men även om 0-100 går på under 4 sekunder och man kan pressa upp den till precis över 200 km/tim så kan den bli lite ”tråkigt” om man åkt motorcykel några år…
Så därför köpte jag en sprillans ny Triumph Street Triple RS för att ge lite mer flås under vingarna.
Ett tag funderade jag på att vänta till 2023 års modell med IMU men jag föll för den här 2022:an som hade enligt mig ”rätt” färg och även om det inte är värstingprylar så är det en hel del ”godsaker” direkt från fabrik.
Och så det där med bilar och sånt…
Bilhobbyn har egentligen varit mer omfattande än det här med motorcyklar.
Jag har ett par totala renoveringar och ombyggnationer av olika hobbyfordon, ofta med fokus på prestanda. Det första riktiga projektet var nog min Volvo 142:a från 1974 som fick en Garretturbo för ökat flås.
Den lindade jag dock kring en björk 😦
Efter det var det nog mest min Camaro (också från 1974) som under extremt många år fick vara med mig. Köpte den 89 i ganska risigt skick och renoverade den från grunden med helt ny och ganska vältrimmad 350.
Men någon gång efter millenieskiftet så tappade jag nog intresset och den stod mest och rostade tills jag sålde vidare den 2018.
Sedan kan man nog inte säga att jag gjort mycket bilhobbyrelaterat.
Bilar har blivit mer något jag åker med och även om jag kan fixa nästan alla problem så vill jag inte det…
Just nu är primära bilen en Volvo V90 T4 (MY2019) vilket är en trevlig vägslukare.
Den blir nog kvar några år men kommer kanske nedgraderas till sekundär bil när vår Saab 9-3 1,8t Biopower (MY2010) bytts ut mot vad sannolikt blir en ren el-bil.
Faktum är att som teknik- och miljöintresserad är jag överraskad att vi redan inte har skaffat elbil och solceller på hustaket – men det ligger i planeringen.
Det var inte bättre förr utan det var lika bra fast annorlunda…
[ ©2022 Tommy Blomqvist – Texten uppdaterad 2022-12-08 ]
Tommy Blomqvist 