Nu i veckan deltog jag i en liten kurs i projektledning som vi hade internt på länsstyrelsen.
En av våra mer erfarna projektledare höll då en egenkomponerad utbildning med stöd av Bo Tonnquists böcker (ISBN 9789152312650 och ISBN 9789152317419) på gamla residenset på Marieholm.
Alltid en lika trevligt ställe att mötas på.
Nu har jag gått projektledarutbildningar tidigare men jag ville ändå delta eftersom det kunde ge mig en gemensam plattform med några av mina kollegor varav vissa inte gått någon utbildning alls.
Flera andra på utbildningen var där på precis samma grunder.
Jag ger kursledaren gott betyg och blev glatt överraskad av litteraturen.
Den är kantat med korrekturfel och kanske ett och annat sakfel men ger ändå ett mycket gott intryck.
Den är nämligen fantastiskt lätt att ta till sig och ger en mycket bra överblick utan att bli direkt tungrodd.
Jag har många olika roller i många utvecklingsprojekt för både små och stora lösningar.
Själv är jag ingen systemutvecklare även om jag kompilerat en hel del kodrader i mina dagar.
Nu för tiden är det mest små enkla VB och C#-saker som jag ibland inte orkar gå till riktiga utvecklare med.
De senaste åren har jag arbetat med förvaltning och utveckling av system där man övervägande använt vad som närmast kan anses vara vattenfallsmodellen.
I botten har det oftast funnits en ansats att vara i någon form agil men lättrörligheten har förhindrats av externa faktorer (ofta ekonomi och beslutsprocesser).
Min bedömning är att många gånger är vattensfallsmodellen en bra väg att nå rätt kvalitet.
Detta kan vara väldigt viktigt när det gäller livsnödvändiga system.
Agila utvecklingsmodeller så som FDD, DSDM, XP och inte minst Scrum är dock oftast snabbare och utnyttjar resurserna bättre.
Själv agerar jag ofta Product Owner eller Scrum master i projekt och märker tydligt skillnaderna.
Men baksidan är att detta med ”nightly builds” och små korta möten ibland gör att kvalitetssäkringen blir lidande hur noga man än är.
Vet att en del nu vill säga ”är det så gör du fel”.
Visst är det sant att inkompetenta, eller illvilliga, personer snabbt kan förstöra projekt.
Men lika sant är det att agila metoder ger duktiga människor frihet och utrymme att göra sitt jobb bra.
Så enligt mig är vikten av rätt bemanning A och O när man väljer hur pass lättrörliga projekten i verkligheten kan bli.
Ikväll är det medaljfest på länsstyrelse-residenset här i Nyköping.
Jag är egentligen inte anställd där (eftersom all IT-personal är anställda i Västra Götalands län) men sitter där mesta dels av tiden.
Betyder att jag också är inbjuden och det kan jag så klart inte missa.
I år är det bara en person som får den fina medaljen för nit och redlighet.
För egen del är det (tack och lov) ganska långt kvar.
Hur som helst så konstaterar jag att min arbetsplats är lite annorlunda men alltid lika trevlig.
Som jag skrev för ett tag sedan så planerar jag läsa bibeln på svenska från pärm till pärm (igen).
Första mosebok var som vanligt riktigt underhållande och lättläst.
Visst finns det massa tekniska saker att hänga upp sig på och det är tydligt att samma sak upprepas av olika författare.
En sak som jag personligen ofta funderar på är det faktum att gud skapade (precis) allting i de inledande scenerna. Det finns lite motstridighet i första och andra kapitlet rörande när, hur och varför Eva skapades (vilket spelar viss roll man vill försöka förstå kvinnorollen och hur den framställs i bibeln).
Vad som mer sällan tas upp är att redan i sjätte kapitlet börjar det dyka upp referenser som kan tolkas att det fanns saker som gud skapat tidigare eller t.o.m. att någon annan skapat dem.
Vi har halvgudar, jättar som har sex med människornas kvinnor (aj) och massa sånt som ganska uppenbart är konstnärligt lån från äldre religioner.
Fortsätter man vidare genom första och in i andra mosebok så blir det mer och mer tydligt enligt mig.
På det hela taget en ganska skumt och inte alls speciellt behaglig känsla för en sådan som mig som faktiskt försöker tolka vad som står.
En annan sak som direkt stör mig lite här och var genom i alla fall gamla testamentet är hur grym och barnslig gud framställs. Händelsen med syndafloden är ett bra exempel eftersom det leder fram till texter där gud verkar ångra det hen gjort.
Gud framställs inte alls som något att dyrka eller ens frukta utan mer som en ond skurk i en ganska dålig novell som man hoppas hjälten ska lyckas ha ihjäl mot slutet. Hjälten borde klara det speciellt som den här superskurken lovat att aldrig mer utplåna alla och allting bara för han blir sur… tack!
Jag har nu läst fram till kapitel 20 där de tio budorden dyker upp.
Tycker Eddie Izzard (som spelade superskurk i ”Mitt super ex”) lyfter frågorna ganska bra i nedanstående youtube-klipp:
Jag inser att jag sannolikt dricker (mycket) mer kaffe än medelsvensson – min konsumtion/missbruk ligger antagligen över 90 percentilen.
Eftersom vi svenskar redan ligger på kaffedrickartoppen så är det nog inte så stor andel av männskligheten som dricker mer kaffe än jag.
Naturligtvis kan det bero på att jag ligger nära gränsen för vad som är mänskligt möjligt.
Ironiskt nog kom jag att tänka på detta när jag stod vid kaffeautomaten för att få ut dagens första dos.
Det blev det gamla vanliga;
en extra stor snabbval 0002 – lite starkare och helt svart!
Klockan visade 08:06:36 när jag tog koppen från automaten och gick tillbaka till rummet där en lite god biscotti väntade (min favoritskorpa härstammande från Prato i Italien).
Under de senaste 35 åren eller så har jag ju som bekant sysselsatt mitt huvud en hel del med religiösa frågor och ideer.
Det var dock först lite senare som jag upptäckte hur Bertrand Russell beskrev sin resa och insåg hur lik den var min egna.
Eftersom jag bara var två är när han dog i influensa så fick jag så klart aldrig möjligheten att träffa honom.
Det hindrar inte från att jag till och från läser vad han skrev och lyssnar på vad han sa…
Titeln på detta inläggs känns ju inte direkt orginell.
Men en snabb koll på de bloggar, facebooks, instagrams, twitters m.m. som jag brukar följa visar på en klar fokusering på måndag som veckodag.
Därför vill jag snabbt slå fast att jag tycker måndagar är helt okej.
Igår var det fars dag och min kanske smått stressade fru gav mig då en julklapp istället (vilket jag inte är ledsen för).
Det var en bok med små lugnande och inspirerande texter samt djurbilder på varje sida som skulle hjälpa till att nå självinsikt om fenomenet stress och dess negativa konsekvenser.
Boken var nog avsedd som avkoppling på jobbet… passade bra på kontorsbordet eller snyggt placerad i bokhyllan.
Tyvärr var jag nog lite för stressade i morse för jag glömde kvar denna hemma.
Så där ligger boken strax bredvid den lugnande lavalampan som jag också tänkt ha på jobbet.
Okej det var väldigt mycket velande om storleken från min sida.
Normalt har jag 43 i skor och även om jag vet att Asics har små storlekar så valde jag först 9,5:or vilket motsvarar en 43,5.
De kändes lite för trånga så jag åkte till sportaffären och testade ett par 10:or men de kändes för stora i hälen.
Visst kanske man kan fixa glapp med ilägg och konstruktiv snörning men till sist tog jag ut 9,5:orna på en 5 km-runda tillsammans med Madde.
Mitt första intryck av GT-2000 är att de passar mig väldigt bra.
Inte någon revolution i den omedelbara känslan mot marken men känslan i mitt annars ömmande knä och svullna vad berättade att detta var bra.
Dessutom kändes löpsteget mycket bättre.
Det är så klart på tog för tidigt att göra någon större bedömning från bara en liten runda i lågt tempo.
Men det jag känt hittills gör att jag verkligen ser fram emot att få testa vad de går för 🙂
Det var egentligen när jag gjorde lumpen i mitten av 80-talet som jag kom på att jag faktiskt var överraskande bra på att springa.
Jag hade tidigare valt att vara ganska ointresserad av sport och sådant så det kom lite som en överraskning även för mig.
Kanske lite konstigt eftersom halva grundskoleklassen var riktiga orienteringsfreak.
Som tur är var mitt uppvaknande ett årtionde innan filmen Forrest Gump så kunde ingen se kopplingarna till den filmen… ”run forrest, run”.
Efter det har dock min ambition varierat kraftigt mellan åren och långa tider legat på ett minimum eller strax under.
Men så i somras bestämde sig min min fru för att började springa och jag passade så klart på att hänga med.
Insåg då snabbt att det var tio år sedan jag sprang lite mer frekvent och snabbt även om jag nästan årligen deltagit i ”spring-runt-jippon”.
Men nu idag så känns det verkligen som jag fått blodad tand.
Lite beror det säkert på att det nu för tiden finns massar roliga appar och GPS-klockor.
Man vet exakt hur snabbt man springar, var och när samt hur varmt det är och dessutom om hjärtat slår.
Men så klart är den största motiviationen fortfarande att jag kan springa ihop med min fru.
Jag tror hon också vill det eftersom hon villigt ställde upp att köpa hem ett par nya Asics GT-2000 åt mig idag.
Hoppas de är bättre än mina uttjänta Brooks Latitude som verkligen slitit på mina knän.
Jag ger kursledaren gott betyg och blev glatt överraskad av litteraturen.
Tommy Blomqvist 