Då, nu och mot oändligheten…

Som vanligt är den här bloggen allt annat än prioriterad och när jag väl lägger ut något så kan man säkert ifrågasätta kvaliteten…

Hur som helst så drog det igång ordentligt efter den underbara sommaren. Det var ingen kanonvärme i år men både jag och familjen är nöjda.

På jobbet har det rusat på med många spännande utmaningar och jag tycker jag fått ett rejält flyt förutom när det kommer till löneförhandling 😉

Har blivit en hel del resor till bland annat Göteborg för att träffa kollegorna.

Nu när termometrarna faller så inser jag att det är dags att flytta in sommarväxterna från trädgården, tömma poolen ned till utloppet och göra allt det där andra som måste göras (vinddruvorna som mognade är redan inplockade).

Inser också att det nog inte blir så mycket mer motorcykelåkande till i år.
Kanske hinner jag med en sista tur nästa vecka…
…jag menar vad kan gå fel med ett sista åk ?!

Men framtiden är svår att sia om så istället begrundar jag det trevliga besöket på Nils Oscars bryggeri här i Nyköping, den oplanerade bekantskapen med en autonom minibuss i Göteborg och att få sitta på i en V90 istället för bakom ratten!

 

Då testar vi Nike-skor…

Efter att ha kört fyra omgångar med ASICS löparskor (GT-2000) så ville jag testa något nytt och gjorde därför ett besök på Löplabbet i Stockholm för att pröva runt lite. Efter en del analys av löpsteget och testning av olika skor så blev jag lite överraskad över vad som kändes bäst.

Det blev nämligen inte alls en sko med så mycket stabilitet som jag trodde jag behövde utan en ganska neutral sko i form av Nike Vomero 14 med stöd från en extra sula från Icebug.

Nu har jag sprungit ett tjugotal mil i dessa och vågar mig på att göra en liten recension…

Kombinationen sko och sula kändes verkligen oskön och instabil i början och även nu efter att ha blivit insprungen. Plösen är väldigt kort vilket tidvis känns konstigt och onödig i en sko som inte är avsedd för race.
Dämpningen är tydlig i hälen men fram känns den väldigt tunn – kanske lite väl tunn.

Jag var på väg att lämna tillbaka dem men istället valde ja att ge dem en chans på årets upplaga av Midnattsloppet i Stockholm (det femte på raken för mig).

Resultatet är att jag måste erkänna att löpstegen känns mycket lättare än för samtliga mina GT-2000-modeller – faktiskt lättast av alla skor jag haft. Dessutom så försvann min tidvisa värk i knäna efter bara några mil för att inte återkomma.
Rent generellt så har denna sko helt enkelt vuxet på mig och även om jag så sent som 6km-slingan igår kväll kom att tänka på hur lite stöd skon gav mig så orkar jag längre, snabbare och med mindre återhämtning än tidigare.

Jag har inte testat den längre än dryga 10km-sträckar och känner att jag inte skulle vilja springa 20km eller mer för då räcker inte dämpningen till för mig.