Då var det dags igen och förra helgen klistrade jag fast ett startchip på min högre sko.
På grund av pandemin har jag inte sprungit lopp med tidtagning på ett par år. Senast var faktiskt midnattsloppet i Stockholm 2019.
Nu var det då alltså dags igen att springa runt Södermalm tillsammans med en massa andra löpare.
Det här var min sjunde gång som jag sprang midnattsloppet och trots ett ”personsämsta” så misstänker jag att det blir samma visa nästa år också.
Denna gång sprang jag med min svåger och äldsta ”barn” vilket naturligtvis gör det hela ännu roligare. Faktum var att det var samma svåger som jag sprang mitt första midnattslopp med 2015.
Jag har haft ont i mina knän och gett upp lite och därför inte tränat alls i tempo eller distans. Det gjorde att jag närmast lunkade vissa delar av loppet och lät helt bli att spurta.
Det gjorde att mina 63 minuter inte alls kändes som en förlust utan snarar förvånande bra och inte alls så mycket sämre än de gånger jag känt mig mer i form.
Matteus fick personbästa och började planera att göra en sub-50 i framtiden.
Låter kul och helt i en annan liga än mig som sannolikt inte kan komma ned till 55 utan att det innebär livshotande skador 🙂
Tommy Blomqvist 